Impulsivt

Håh, dessa österbottensbesök blir bara mer och mer impulsiva. Efter att ha konstaterat att jag har en alldeles lagom lucka i det annars också ganska glesa föreläsningsschemat tänkte jag att jag lika bra skulle kunna åka norrut en sväng. Så hade jag kurs till klockan fem igårkväll. Nääh, tänkte jag. Det får nog vara. Sedan packade jag ändå på två röda sekunder och hoppade på tåget.

Det var en ganska mysig tågresa. Så där för att vara en sådan, alltså. Folk satt och stirrade ner på sina datorer och verkade försjunkna i det de höll på med. Han som satt mittemot mig pressade hårt ihop läpparna och antog en rödlätt ton i ansiktet då och då. Jag kunde inte avgöra om han såg på någonting tragiskt och var på vippen att tjuta, eller om han höll tillbaka ett skratt, utifall att han tittade på någon komedi.


Jag tror att Sven hade saknat mig, för han kröp självmant upp i famnen på mig igårkväll när jag tittade på tv. Sedan låg han stilla tills det blev sent och han fick varmt (tror jag), då hoppade han ner på mattan istället. Tvåtiden vaknade jag på soffan av han bökade i famnen igen. Tyckte väl att det var dags att jag gick i säng:)

Idag har jag och Sven städat ur en av kamrarna uppe på vinden i föräldrahemmet. Sven hittade hela tiden roliga saker att påta på. En och annan mutter att puffa runt på golvet, för att inte tala om när jag sorterade in några väskor i en garderob. Katten älskar väskor, han hoppar i och ur dem hur länge som helst om han får hållas.

Saker. Ting. Grejer.

Idag har jag hunnit med lite olika saker. En snutt skrotlyft på förmiddagen, handledning med positiv feedback, titta på två stycken intressanta terapier bakom spegeln och en del annat. Under en av terapierna var en av våra professorer och handledare på plats i mörkerrummet, och gav oss viskande kommentarer till allt som pågick i terapirummet. Det är kul att ha en expert på plats samtidigt som terapin pågår i realtid, man får liksom en live-demonstration med kommentarer och kan fråga upp grejer direkt när man kommer på dem.

Dessutom - förutom allt detta - fick jag sitta på graduseminarium till klockan sju på kvällen tillsammans med mina studiekompisar och tre professorer. Alla lagom fnittriga till följd av lågt blodsocker och en lite för lång dag.

När jag traskade ut till cykeln på gården var det redan beckmörkt. Tur att det finns små lysande spottar infällda i kullerstenarna på skolgården att följa, annars hade man knappt hittat ut till gatan. Jag trampade raka spåret iväg till Studentbyn i kvällskylan för att ge Bror en hjälpande hand med ett skolarbete. När det var gjort ilande jag hem och vände ihop lite kvällsmat.

Superbt

Superb kvällslöplänk på alla sätt och vis. Inte var den lång, men den var å andra sidan naggande god. Lite kyligt om benen på de ställen där det blåste, men annars - ett gott betyg. Dock märkte jag att jag får plocka fram nål och tråd ur min sytillbehörsask och sy ihop min ena vante, ty den har gått sönder mitt på handflatan. Detta efter en älgjaktsresa då någon bestämde sig för att använda en konstfibervante - min - till att lyfta en glödhet panna av elden. Konstfiber + glödande metall = aj-aj.

---------------------------
Tillägg en kvart senare

Efter att ha suttit och sytt ihop en småsunkig vante jag har varit ute och sprungit med insåg jag en sak. Att jag fortfarande känner igen doften av dela-stuga-med-fem-karar-på-träningsläger-i-en-vecka, också känt som skitiga- och-lite-mindre-skitiga-skidkläder-i-en-salig-blandning-på-väldigt-få-kvadratmeter. Eller långsamt-torkande-skidhandskar-och-skidpjäxor-och-en-och-annan-fuktig-windstopperjacka. Urk.

Vad hon kan!

Det blev en lite senare start till skolan denna måndag, fast jag hade siktat på att börja tidigt. Hade en del skolarbeten att skriva, så jag tänkte gå till biblioteket (som ligger i samma byggnad som skolan) för att skriva. Tro det eller ej - jag har också börjat arbeta bättre där. Kan sitta och titta ut över Aura å och känna hur inspirationen bara stormar emot en. Eller nä, det gör jag ju inte. Jag stirrar in i en röd tegelvägg de gånger jag höjer blicken från skärmen, för att vara ärlig. Men det gör ingenting så länge man får någonting till pappers.

Den sena starten till trots kom jag igång hur bra som helst. Det blev en forskningplan till gradun, ett par skriverier till som ska under samma kategori - hela rasket på kring fyra sidor text. Kände mig ganska nöjd och duktig när jag traskade iväg för att ta lunchpaus. Efter att ha petat i mig lite mat (var inte ett uns hungrig fast jag hade ansträngt hjärnan på högvarv) drog jag upp till logopedin där det vankades nybryggt kaffe.

Eftersom jag hade sådant fint flyt och förutsättningarna var så bra, hällde jag upp en stor kopp kaffe, petade in en liten inspirationsprilla och fortsatte skriva uppe på logopedivinden. Lite skolarbeten med odefinierbar deadline - men som ändå ska göras någon gång. När jag loggade ut från datorn och diskade kaffekoppen hade jag skrivit ett par essäer på raken. Sammanlagt blev det dryga åtta sidor text idag. Bara sådär.

Det är fritt fram att komma med hurrarop och berömmelser i kommentatorsfältet. Jag gillar komplimanger som "ambitiös", "duktig" och "flitig". Även "begåvad" och "jävligt snygg" går bra.

Nu har jag varit en sväng via butiken och handlat ett par småsaker (pesto, duschtvål, bröd) och laddat med kaffe och banan. Ska ut och springa.

Fars Dag

Denna söndag firar vi som bekant Fars Dag. Generellt sett gillar jag inte dessa så kallade kommersiella högtider. Det finns Mors Dag. Det finns Alla Hjärtans Dag. Vissa envisas dessutom med att fira Halloween, trots att vi inte bor i USA. Det finns till och med någonting som heter Kanelbullen dag som firas någon gång på hösten. Antagligen för att bagerierna ska sälja lite bättre. Rätt vad det kommer det väl Daimkakans Dag och Aprikoswienerns Dag. Stora Mockarutehelgen och Ballerinakexafton.

Men Fars och Mors Dag tycker jag ändå inte faller direkt under samma säljhysteriska kategori. För när man har flugit ut ur sitt bo och kanske börjar ha sitt egna lilla patetiska liv någonstans långt borta. Då kan det vara bra att det finns en dag då man firar sina föräldrar. Som idag.

Jag har bott under samma tak som min pappa i 19 år. Jag kan därmed påstå att jag känner honom ganska bra. Dessutom har han agerat tränare åt mig under de år jag tävlade i skidskytte. Det blev ganska många timmar sammanlagt på kvällar vid elljusspåret. Många långlänkar på storträsket bland flugor och fän. Många kilometrar på rullskidor på somrarna. Bilresor runt i landet på olika tävlingar. Skulle tro att jag och pappa har tillbringat ovanligt mycket tid tillsammans.

Vissa grejer är typiska för pappa. Till exempel att han är en så kallad notorisk nynnare. Han nynnar/visslar/sjunger/gnolar oavbrutet. Redan när han kommer innanför dörren hör man det kännspaka "ninna-ninna-ni-na-naa... ti-di-diii" följt av lite olika visseltrudelutter. Visslandet är oftast små strofer ur Satumaa eller Kotkan Ruusu. Ibland går det där eviga skvalandet en på nerverna, till exempel när man försöker läsa tidningen eller koncentrera sig på någonting viktigt.

Min pappa tror sig alltid vara "ur form". Jag vet inte riktigt vad han strävar efter, men så länge jag kan minnas har han sagt att han inte riktigt är i form ännu, men snart så..! Under alla löplänkar och skidturer och stavträningar vi gjort sedan jag var typ 11 år har han ursäktat sig med att han inte är sitt mest trimmade jag. Just nu, alltså.

Själv tycker jag att det är lite smålustigt. Gubben är några år över 50. Och i bra form. Han hugger många långa dagar i skogen, skidar långa länkar och orkar vandra i princip hur långt som helst. Dessutom är han ganska redig på att såga och klyva ved och annat som kräver lite styrka. Jag vet inte vad han siktar på eller tror sig måste klara av? New York Marathon? Iron Man? Springa Cooper på ny rekordtid? Vilken form talar han om - en 22-årings?

När pappa skulle laga mat när vi var små blev det alltid en av två rätter. Våfflor eller rågmjölsgröt. Helst hoppades man på våfflor, men ibland blev det det andra alternativet. Vilket också var helt okej. Mörk rågmjölsgröt med sirap och mjölk. Nog levde man på det. Fast han kan nog laga annat också. Bland annat är han en baddare på att röka fisk. Som små levde vi på rökta abborrar om somrarna, sådana som kom ur egna nät.

Pappa är nog bra. Envis som synden, ganska disträ och ouppmärksam när man talar. Har inte alltid världens smidigaste kommentarer och när jag var liten blev han arg om man drog i istapparna i hans skägg när han hade varit ute och skidat. Han har en tendens att överdriva sina projekt (var det verkligen nödvändigt att ha en morotsplantage som täckte en hel åker när vi var små - räckte det inte med några små rader i trädgårdslandet?).

Men liksom pappor ska så kan han lite om nästan allt och har inte tummen mitt i handen. Han kan borra ett hål och spika in en spik om det kniper, och så kan han berätta sagan om Blåbärsbolle. Vilket han gjorde när man var sjuk som liten och fick ligga på armen. "Kniv och tång, kniv och tång, tänkte Blåbärsbolle". Han kan måla och tapetsera skapligt, och har fått omkull en och annan älg genom åren. Dessutom kan han spela Lilla vackra Anna på gitarr om man pausar lite vid ackordbyten.

Ni ser - nästan allt!

Teknik och sånt

Jag är nog inget tekniskt geni, men det visste nog de flesta från förut. Jag kan ingenting om datorer och fanskap, och min första tanke när någonting kärvar är att antingen banka med knytnäven i tangentbordet och - om det inte funkar - kasta ut skiten genom fönstret.

Jag tycker inte att det är roligt att lära sig alla nya finesser som kommer, och likt en gammal bitter gubbe kan jag inte förstå varför allt måste ändras hela tiden! Som nya Word - jag hatar det. Varför kan man inte bara fortsätta som förr, gamla Word duger väl precis som det är. Herregud, tänk så många doktorsavhandlingar som hunit bankas ner innan man uppdaterade programmet. För fan, folk kunde skriva med penna och bläckhorn förr i världen.

Ifjol gick vi som jag tidigare har skrivit en snabbkurs i "avancerad Word". Det var inte kul. En datasnubbe förklarade entusiastiskt alla möjliga prylar och funktioner och jag höll på att gäspa huvudet ur led. Jag har väldigt svårt att lära mig tekniska grejer, och speciellt svårt är det när jag inte är intresserad.

Jag kan fortfarande inte fixa automatisk innehållsförteckning som själv ordnar mellanrubriker och sidnumrering och annan smörja. Jag tänker så här. Jag börjar uppe på första sidan, där skriver jag Innehållsförteckning. Sedan hoppar jag ner några rader och skriver Inledning, och sedan .............. ända tills jag når slutet på raden. Där skriver jag 1. Det är väl inte så jobbigt?

Skulle jag få välja skulle jag skriva med fjäderpenna på en rulle papyrus. En sådan gradu skulle förresten vara mycket pampigare att presentera sedan. Hyra in någon som tutar en trumpetfanfar, och så kliver jag upp i lång mantel, rullar upp min skrift och inleder med orden: Medborgare!

Kanske någonting att lägga fram för min handledare?

Seminarium, skolarbeten och ruskväder

Dagen spenderades med att sitta på seminarium igen, och när det var avklarat klockan två trampade jag till skolan. Detta för att eftermiddagsluncha och skriva lite skolarbeten. Efter att ha svängt i mig grönsaksbullar med ris och gräddfilssås och ögnat igenom tidningen parkerade jag mig framför en dator med en stor kopp kaffe. Två essäer totade jag ihop i ganska rask takt, och sedan ansåg jag mig vara klar för den här veckan. Hemåt.

Fick lite skrämselhicka när min älskade dator började hacka och hosta framåt kvällen. Datorn som jag köpte i höst efter att ha knegat ihop pengarna på åldringshem i sommar. Att förtjäna loss en dator betyder ganska många blöjbyten och ganska många nagelklippningar och ganska många pyjamaspåklädningar kan jag meddela. Men efter att ha startat om maskineriet spinner datorn utmärkt igen. Kanske var någon liten kråka i systemet, bara.

Ikväll var jag ute och sprang i riktigt ruskväder. Det trasade ner snöblandat regnslask och blåste motvind den första biten. Ändå kändes det relativt lätt och gemytligt. Fötterna trummade på i maklig men jämn takt. Jag kände mig som en genomblöt, självlysande, rosa prick när jag knatade uppför sista backen.