På publikens begäran

Har fått ett flertal förfrågningar (två är flertal) om receptet på tacokryddan i föregående inlägg, så here we go. Här kommer receptet. Eller risefti som vi säger i Öja.

Ingredienser

3 tsk salt
4 tsk chilipulver
4 tsk paprikapulver
2 tsk vitlökspulver
2 tsk lökpulver
2 tsk spiskummin
4 krm cayennepeppar

Jag måttade upp allt i en burk, and shooke it like a polaroid picture, om vi sa på Ollis 2004. Om man vill kan man stansa ut snitsiga etiketter med sin Dymo att klistra på burken, det gjorde jag. Sedan kryddar man sin köttfärs (eller kyckling eller vad man nu önskar) med ett rejält berg av kryddblandningen och känner hur det bränner på tungan resten av kvällen. Nam!

Spice girl

En intensiv fredag börjar lida mot sitt slut. Jag slutade som vanligt på fredagar tidigt, njöt i solen i någon timme innan jag trampade iväg till gymmet för lite fredagspump. Och Timo hade igen mixat ett rockpass med bara bra skit. Roligt! Och mera adrenalin att trycka på med när man har ett tungt gitarriff som sällskap. Även om gårdagens backträning kändes i låren fortfarande.

Fortsatte träningen lite på hemmaplan när var klar genom att klippa gräset, kånka utemöbler fram och tillbaka och sådär. Det blev rätt svettigt det också. Men gjort i alla fall.

Det här har jag också sysslat med. Hittade ett bra recept på nätet och blandade min egen tacokrydda, ni vet istället för de där påsarna man annars rör ner i köttfärsen. Och den här blev inte bara nyttigare utan också mycket godare än färdigvarianten som är full med en massa skit. Hojta till om någon vill ha receptet. Det blev ganska STAJKT som vissa av mina klienter skulle säga, och det är en bra sak.

Som en urvriden trasa. Med mjölksyra.

Åh, herre du milde. Hade stämt träff med bästa L i Roskaruka ikväll för lite backintervaller. Hennes idé och jag var inte sen att haka på. De första intervallerna för i år var det, och det vet man ju vad man har att vänta då. Det är blodsmak och kväljningar och mjölksyra och usligheter. Men samtidigt världens effektivaste och bästa träning. Sällan får man så snabba resultat som med vetoja. 

En PT från mitt gym höll dessutom på med just backintervaller med en klient i samma backe. Såg rätt inspirerande ut faktiskt. Skulle inte vara helt fel med en anställd som pinar skiten ur en en vacker försommarkväll i en mördarbacke. Fast jag och L pinade ur oss rätt bra på egen hand. Det som är bra med att vara två är ju att man sporrar varandra. Och så har man någon som stämmer in i svordomarna också.

Men tänk så bra vi har det! Som har en så bra backe som vi kan springa till från varsitt håll, träffas nere i slänten, träna tillsammans och sedan jogga iväg hemåt. Skiljas åt vid ett vägskäl och sedan tassa hemåt, var och en till sig. Helt magnifika förhållanden.

Och oj så slut jag är. Just backintervaller i branta backar sätter sig som fan i framlåren, höftböjarna och vaderna. Jag stapplade uppför trapporna som en mommo när jag hade lyckats fjutta mig hem med darriga knän. Skyfflade matt in lite kvällsmat och orkade inte vänta på att den skulle svalna, så nu har jag skållat sönder tungan ganska ordentligt.

Men fan så bra med backintervaller. Snart igen!

Så fel på så många nivåer

Det känns ju helt makabert fel att man förväntas gå och lägga sig på kvällarna. När det är så skönt och härligt och vackert ute att man kunde sitta och tindra med ögonen i trädgården tills gryningstimmarna. Eller kliva i shorts och flipflops och spankulera en sväng och andas in lite gräs- och björkdoft. Kanske sitta en stund nere vid Sundmun och lyssna på vågskvalpet och borra ner en och annan stortå i sanden och spana på en vackert färgad kvällshimmel. Men okejdå, man får väl borsta tänderna, lägga fram kläderna, packa matlådan och lorva till sängs då. Känns ju som ett himla slöseri med resurser, rent ut sagt.

Idag hade jag redan bestämt att skippa pumppipasset framåt kvällskvisten, kände för en löprunda istället så att jag samtidigt skulle få njuta av allt det härliga där ute. Men först lite sol, tänkte jag och sträckte ut mig på en filt i trädgården. Och ser man på, så lämpligt när jag precis var klar med njutandet så gick solen i moln. Och plötsligt kändes det perfekt att cykla iväg och klättra ner i gymkällaren ändå. Vilket jag gjorde, och roligt var det. Såklart.

Sedan har jag hunnit till butiken, storhandla, laga mat både för kvällen och för lunchlådorna, och nu skulle jag bedöma att jag är rätt nöjd. Bara man nu inte skulle vara tvungen att lägga mig.

Den boken gillade jag förresten som barn. Med ekorrungarna som bara busade och sedan fick mutas med godis för att gå och lägga sig. "Du behöver inte smacka" sa den som blev utan. "Vi vet nog att du har en karamell".

Bild: http://b.i.levykauppax.fi/cover/normal/1/14/142042.jpg?book

Finlands soligaste stad!

Jobbgrej i Vasa idag. Jag fick återigen det där lilla flinet på läpparna när bilen rullade förbi busstationen och Halpahallihörnet och vidare förbi torget och Rewellcenter. Tänk att det just nu går omkring hejdlösa mängder av små studerande överallt. Små peffaniter och hankeiter och tekniskapojkar. Som får bo och studera och vara i Vasa, lyckans ostar. Snedda över torget mot Ollis på tisdagskvällarna. Luncha hos Sune Glader på Academill.

Oj, det där vasalivet! Det må så ha varit några onödiga studieår, men i mitt hjärta finns vasatiden alltid kvar. Jag minns först och främst allt som var roligt, alla härliga människor, friheten att komma och gå som man ville. Det var nu inte alltid så hejsan, men jag sa bara att det jag främst minns är allt det härliga, och då ska vi låta det vara så. Nåja, just den friheten ledde till att den här damen mycket sällan valde att gå till just föreläsningarna, men ändå. Med facit i hand var det ju en himla tur det. Att jag la mera tid på att dricka öl med roliga människor och uppleva Vasa än på att delta i övningarna i matematikens didaktik, menar jag. Rent spontant känns det senare rätt tråkigt.

I det här huset har jag bott! I en etta på 40 kvadrat, och det är stort för en studiekämppä för en liten flicka. Det var en hurja mysig lägenhet med kakelugn och grejer. Egen ingång med en mysig liten trappa att sitta på. Centralt låg den och kostade nästan inga pengar alls. Jag fick en liten klump i halsen när jag körde förbi den lilla Villa Villerkullaliknande byggnaden idag. Det var en sällsynt trevligt ställe att bo på. 

Jaja. Mycket vatten har runnit under broarna sedan dess. Det är både bra och lite vemodigt och ganska hisnande att tänka på. Men nu ska jag lägga av med att vara så förbannat sentimental. Lipsill.

Ni vet vad som kommer

Blablabla... sommar... blablabla... varmt... mummelmummel... bikini... blablabla... fantastiskt... hrrm... Sådär, då har jag bloggat idag också. För det har ju varit en alldeles fantastisk dag igen! Alldeles varmt och fuktigt i luften när jag travade ut genom dörren imorse. Ah.

Efter jobbet hoppade jag - nu kommer det oväntade, va - ut på en filt i trädgården och sög i mig så mycket solljus jag bara kunde. JAG ÄLSKAR DETTA. Ibland undrar jag om det inte är på ett nästan perverst sätt. Eller i alla fall osunt. En slags FOMO, ni vet. Och om ni inte vet så står FOMO för Fear Of Missing Out, alltså det där när man är hysteriskt rädd för att missa det som liksom sker, och är tvungen att hålla koll på var alla är och gör och försäkra sig om att ingen är någonstans och har kul utan att man vet om det för att man i så fall går miste om något viktigt.

Min FOMO rör solen och sommaren. Jag måste få njuta maximalt av den, jag måste få sola och simma och njuta och riktigt vältra mig i varje sekund av sommaren. Gud nåde den som skulle, säg, bjuda mig på kaffe en varm julidag och få för sig att servera kaffet inomhus. MAN MÅSTE VARA UTE I SOLEN, ANNARS ÄR JAG INTE MED. Jag är så hysteriskt rädd för att missa sommaren.

Annat jag har hunnit med den här måndagen är ett hysteriskt svettigt attackpass på gymmet, en sväng via butiken och lite hängande av tvätt i den ljumma kvällsbrisen. Lovely. När jag cyklade hem från gymmet tog jag som resultatet av en impuls en annan väg. Den som går längs Sundet. Och se där, vad vackert det var. Grönskande björkar, knastrande grus under däcken och måsskrän lite här och där. Hade nog i tankarna att jag skulle "fota till bloggen", men jag skippade det och bara njöt istället. Mmm.

Semesterhelgen

Dagar som dessa lever jag på hela resten av året. Det har varit en så fantastiskt fin helg att jag i flera omgångar fått nypa mig i armen för att säkerställa mig om att det inte varit en dröm. Orsaken till att det inte har blivit några blogginlägg förrän nu ligger i att jag inte har varit inomhus länge nog för att blogga.

Lördagsmorgonen började med gassande sol bakom persiennerna, och när jag hade vaknat var det bara att hoppa direkt i bikinin och ta kaffekoppen i handen och kliva ut i hettan. Morgonkaffe på en filt i gräset i högsommarvärme hör nog till mina top 3-grejer jag älskar mest på hela jorden. Solade en stund här hemma innan jag packade ihop mig och åkte till skären för att fortsätta med samma sak.

I skären var det fabulöst. Det enda som avslöjade att det inte var mitten på juli var att vassen var gul fjolårssådan. Annars var det måsskrän, strålamde sol från molnfri himmel och ljumma vindar från havet som gällde.

Traskade ner till sjön och tog premiärdoppet. Ska kanske inte sturska mig och påstå att det var direkt varmt. För det var det nog inte. Men inte så farligt kallt heller. Ni kan ju försöka gissa hurudan fiilis jag hade när jag satt på terrassen och saltvattnet i små pärlor över hela kroppen soltorkade medan jag satt och fluktade ut över viken. Det hör också till de där top 3-grejerna. Soltorka efter salt dopp. Detta längtar jag efter hela hösten och vintern och våren.

Framåt kvällskvisten var det bara att packa ihop sig, åka hem till stan och packa en ny väska och åka iväg med gänget till en villa i Larsmo, där vi badade bastu, simmade, badade bastu, simmade - ja, upprepa det där några gånger så fattar ni. För att sedan möta upp med ett annat gäng på en annan adress, där det grillades och mystes till sena kvällen. Och jo, det var fortfarande ljummet i luften när jag hoppade ur bilen hemma.

Idag har jag tillbringat dagen ute igen. Njutit. Det har varit sådan semesterkänsla hela helgen att jag inte riktigt har fattat att det ju inte ens är semester ännu. Framåt kvällen drog jag ut och åkte lite skridsko. Tog en sväng via Sundmun och playan och kollade att allt var som det ska. Och det var det. Snart kommer jag, stranden! Snart är du min igen!

Och så ikväll åkte jag till varikko i Öja för att byta till sommardäck. Har liksom inte riktigt haft, eh... tid. Eller inspiration. Eller ens lust att göra det tidigare. Jag menar, det kan ju komma svartis, ähum. Denna gång hade jag inte min brors mutterknackare till hjälp, eller ens hans långa handtag att öppna bultarna med. Men jag bytte däcken så tappert så. Med verktygen i reservdäcket och en förlängning i form av en järnrörsstump. Kan säga som så att jag använde ungefär exakt all kraft denna kropp har att uppbringa när jag lossade bultarna på det sista däcket. Lät som när storpojkarna maxar i marklyft på gymmet. Men lossnade gjorde de.

Det var den helgen, det. Den har varit fantastisk! Jag har njutit så tårna har krullat sig i flipflopsen. Mera av detta! Mera!