Senaste nytt

Uppdatering: Frågeformuläret godkänt och klart! Imorgon ska jag pilottesta om jag får någon att ställa upp på det. Sedan kör jag vidare med tillståndsansökan från kommuner och annat grejs. Kan bli bra, detta!

//Graduskribenten

Åh, dessa rikssvenskar!

Rubriken ska sägas med positivt, beundrande tonfall. Okej att jag inte annars har så mycket till övers för den rikssvenska kulturen. Förutom då mina mostrar, fastrar, kusiner och kusinbarn och andra släktingar som befinner sig där.

Men idag hade vi igen en gästföreläsare från Sverige, och åh vad de är bra i jämförelse med våra inhemska! De är pedagogiska, tydliga och underhållande. De kan sitt ämne, och de kan lyfta fram det på ett sådant fängslande sätt. De uppträder framför åhörarna.

Och språket! Det rikssvenska språket är så levande, så flytande, så varierat och målande. Det låter som om de skulle läsa poesi eller sjunga en sång när de talar. Det finns så många ord för att nyansera språket - och de använder kluriga uttryck och vackra ord. Allt är mjukt och följsamt. Annat än detta "puhe-kieli-perkele" som vi finländare är vana med.

När en finländsk föreläsare drar en kurs är det pang-bom-undervisa som gäller. Mening radas efter mening. Ord efter ord. Jag brukar börja gäspa redan efter åtta minuter, om inte tidigare. Vi har ofta föreläsare med finska som modersmål, vilket gör språket så begränsat. Man fattar, visst - men någon show är det inte fråga om.

Det är någonting med de där svenska professorerna och experterna. De är så... coola. Idag har jag suttit och utan att ens blinka en gång följt med en föreläsning om demenssjukdomar. Föreläsaren - en stilig man med kostym och slips, med en snygg Powerpoint-presentation. Började med att kort och tydligt presentera sig, på ett just så där naturligt och personligt sätt som svenskarna gör.

Sedan gick vi in på ämnet, han varvade korta anekdoter med faktarutor och teori. Då och då en fallbeskrivning. Allt flöt ihop och bildade en naturlig helhet. Det känns som om man sitter och lyssnar på någon som helt apropå förklarar någonting intressant.

Det som är typiskt för svenskarna är också dessa bensträckare. Alla svenska föreläsare talar en kort stund, max 50 minuter, en timme innan de säger "Såja, då tar vi en kort bensträckare då!". Och så får man gå ut ur föreläsningssalen och sträcka på sig lite, ta en kaffekopp eller annars bara ta lite frisk luft. Så enkelt, och får en att bli tio gånger mera vaken. Lite skillnad mot dessa våra inhemska föreläsare som lätt kan hålla predikan hur länge som helst.

Imorgon bitti fortsätter vi!

Skolarbeten och telefonskräck

Skulle börja på med skolarbeten klockan nio sharp imorse. Trodde inte ens själv på att det projektet skulle lyckas, så jag kände mig ganska nöjd när jag ändå inte senare än halv tio tog plats vid en dator i biblioteket.

Nu har jag klurat det sista (hoppas jag) på frågeformulären. Återstår bara att sammanfoga två delar till en helhet och skicka den till handledaren. Kommer att ske idag. Är det grönt ljus blir det pilottestning kvickt som ögat. Så fort någon ställer upp. Någon..?

Så har jag ögnat igenom det mesta (mycket slarvigt, men det räknas ändå) av förhandsmaterialet till kursen som börjar idag på eftermiddagen. Nu har jag suttit och sökta fram kontaktuppgifter till en massa instanser runt om i landet som jag ska börja ringa runt till. Ugh, jag hatar att ringa åt folk som jag inte känner. Undrar om det känns lättare om man har förklädnad när man ringer upp? Lösmustasch, kanske..?

Det går segt i början, men ni vet ju hur jag funkar. Först ingenting, sedan ingenting - sedan, så!

Skolaskolaskola

Cyklade i duggregnet mot skolan för att sitta på föreläsning på eftermiddagen. Först lunch i skolans café dock. Idag vankades grisfilé med pepparsås. Jag knaprade i mig nästan en hel skiva, tillsammans med lite ris. Några strån rivna morötter och sallad till. Jag vet inte vad som har tagit åt min aptit, men jag är fortfarande inte det minsta hungrig. Igår åt jag dagens första varma mål efter åtta på kvällen. Stekte hela fyra köttbullar med en liten näve pestopasta. Måste man äta ikväll igen?:(

Efter att ha suttit på föreläsning, som egentligen var lite mera som en diskussionscirkel, travade jag upp till logopedin för att printa material till den kurs som vi ska gå i morgon och på fredag. Det blev en rejält tilltagen bunt att klämma ner i väskan. Ska ögna igenom så mycket jag orkar ikväll. Tror inte att man måste läsa allt innan kursen.

Jag hade redan hunnit vänja mig vid att ha den turbosnabba uppkopplingen som finns i Öja. Där hinner man inte ens tänka på en webbsida innan man är där. Här funkar det helt okej till normalt slösurfande, men - jag kan inte titta på Lyxfällan på webb-tv!

Kanske inte..?

Kanske det inte var något virus heller. Igår hoppade minsann texten av och an, och lustiga rutor blinkade som värsta julbelysningen. Till och med muspilen åkte av och an över rutan och klickade på vad som kom i dess väg. Det såg ut som om fan själv hade tagit datorn i sin besittning. Idag funkar burken som vanligt igen. Hm.

Igår hoppade jag på tåget söderut ungefär vid lunchtid. Jag hade nöjet att ha sällskap av en relativt nyfödd och synnerligen högljudd knodd på platsen bredvid. Inte för att klaga, jag vet nog att att man inte kan så särskilt mycket åt att en baby skriker. Mamman gjorde nog också sitt bästa genom att vyssja och hyssja, mata och försöka hålla i på olika sätt. Stå och gå, peta in en napp som spottades ut. Till och med byta blöja på bebben, på det minimala utrymme hon hade i knät.

När jag hämtade kaffe i restaurangvagnen och satte mig ner med den stora, bruna pappmuggen var bebisen tyst en stund. Den stirrade med stora ögon på mitt kaffedrickande. Stor mugg som åkte upp och ner. Det var tydligen lagom underhållning för den, och den följde muggen med blicken under tystnad. Tills kaffet var slut, så klart.

Vid tågbytet i Tammerfors visade det sig att jag, mamman och bebisen satt intill varandra också i följande tåg. Mamman såg närmast generad ut när vi tog plats igen, för babyn höll fortfarande låda å det högljuddaste. Nå, ett par timmar senare var vi framme i Åbo, allihopa. Stackars mamman hade nog haft en påfrestande resa.

Jag hade en ny bok som jag läste på tåget. En Paasilinna, jag börjar ha en samling nu. Här i bokhyllan bredvid mig finns... nio stycken. Vissa bättre, vissa sämre, men den här nya var riktigt bra. Visserligen har jag på känn att en stor del av Paasilinna-fiilisen går förlorad när texten översätts från orginalspråket till svenska, men den var fortfarande bra.

Den ylande mjölnaren handlar om Huttunen, som ensam kommer till en by i norra Finland. Han köper bland annat upp en gammal kvarn och rustar upp en pärthyvel. Det visar sig att han är en hejare på att hyvla pärtor, och får många kunder i byn.

Huttunen är dock inte riktigt frisk, utan har långa perioder av depressioner, då han är vresig och ledsen och gör konstiga saker. Mellan dem har han riktigt euforiska, lyckliga perioder, då han roar folk i byn genom lustiga upptåg. Bland annat är han riktigt duktig på att imitera djur och djurläten, och även olika människor i byn.

Då och då känner Huttunen att han måste gå till skogs och yla för att få utlopp för allt som samlas i honom, all ångest och all frustration. Han ylar och vrålar och skrämmer upp både människor och djur i byn. Detta leder till att man beslutar att man måste fånga den galne gubben i kvarnen och skicka honom till dårhuset i Uleåborg.

Det är en rolig bok. Handlar om vad som anses normalt och vad som inte gör det. Och om det nu är så stor skillnad egentligen.

Neeeeej!

Vad händer med min dator??? Vågar man uttala ordet VIRUS?

Nu stänger jag av. Vet inte om den går att starta igen. Fan, fan, fan.

Tåg

Jag undrar rent generellt om det inte vore ungefär lika dyrt att flyga mellan Åbo och Österbotten som det är att åka tåg. Hutlöst dyrt är det hur som helst. Dessutom sliter det mindre på ens psykiska hälsa att flyga. Allt jävla pack verkar nämligen samlas på tåg.